Försening botas med försening…

.

I dagens DN Stockholm kan vi läsa att det är ett problem att bussar i Stockholm klumpar ihop sig. Först kommer inga, sedan kommer flera bussar på samma linje ungefär samtidigt. Och forskare på KTH har kommit fram till att man ska lösa det problemet genom att efterkommande bussar anpassar sin hastighet. Forskarna har till och med räknat ut att Stockholmarnas restid längs linje 1 under en månads tid på detta sätt kunde minskas med 15000 timmar…

– Få se nu. Det är inte första april. Nej, en kontroll högst på tidningen bekräftar att det står torsdag 10 maj 2012. Och det är inte Grönköpings Veckoblad jag läser för det står också DAGENS NYHETER högst upp på sidan. Och jag drömmer inte och sover inte för efter att jag nypt mig i armen kan jag fortfarande läsa artikeln med rubriken ”Enkel teknik kan lösa anhopning av bussar”. Vad är det då som pågår?

Om det är ett problem att bussarna klumpar ihop sig och anländer samtidigt till busshållplatserna så beror det på att de första bussarna av olika skäl, momentana antalet resenärer, bussens storlek, antal ingångar, variationer i trafikrytm och framkomlighet osv blir försenade och hinns upp av senare startande bussar. Detta ”problem”, som andas lite ”dagens I-landsproblem”, kan man dölja genom att bromsa efterkommande bussar, som beskrivet i artikeln. Men det kommer inte att spara någon restid för det stora antalet resenärer. Det kommer att leda till att fler får längre restid istället. Om buss 1 blir försenad leder metoden till att alla efterkommande bussar också blir försenade, vilket förefaller ganska onödigt. Men det blir inte lika tydligt för passagerarna eftersom de även kommer att kliva på bussen senare. Men de kommer inte att komma fram tidigare eftersom deras buss med den beskrivna metoden avsiktligt försenats därför att en tidigare buss blivit försenad. De kommer istället att stå längre tid och frysa på hållplatsen och de kommer att vara på resa längre tid än om man inte hade bromsat deras buss. Således längre restid – inte kortare restid!

Om problemet med anhopning av bussar istället är att buss 1 får mycket passagerare så löser man det genom att buss 1, antingen på hållplats, eller eljest, släpper förbi buss 2, så att den istället börjar samla upp det stora antalet passagerare. Efterkommande bussar, som inte har passagerare stannar inte på vissa hållplatser utan använder dessa till att passera framför körande bussar med mycket passagerare och blir på det sättet den buss som samlar på sig det stora antalet resenärer. Så optimeras resurserna enkelt.

Det finns gott om verkliga problem, både logistiska och andra, som det är lämpligt att forska kring. Men behöver inte hitta på låtsasforskningsskäl att strö allmänna medel över. Det här forskningsbidraget, tycker jag, att varken har varit vettigt att söka om, vettigt att bevilja eller vettigt att betala ut. Det håller faktiskt så låg nivå att man rätteligen kan skicka de här pengarna till mig istället och betrakta den här bloggen som ersättningsgrundande forskningsrapport.

Lycka till med strävandena för att fortsättningsvis hålla uppe forskningskvalitén på KTH!

Gulag-Kolmården torsdagen den 10 maj 2012
Mikael Styrman
.

Helig ko skjuten

.
När jag efter att ha missat första kvarten av gårdagens Uppdrag Granskning så småningom fick på TV:n hade jag inte särskilt högt ställda förhoppningar. Snarare väntade jag mig att få se ännu ett förljuget TV-inslag om utnyttjande av utländska arbetare. Ett inslag som skulle försvara och torgföra den gamla sortens fackpampar och torpeders förljugna subargument. Nonsensargument ägnade att hålla invandrare och andra som vill arbeta borta från arbetsmarknaden och hålla intäktsfloden strömmande till fackmaffian, utan att för den skull gynna svenska arbetare.

Länge har man i den offentliga propagandan tämligen obemött fått försvara tesen att en invandrad, eller inpendlad, arbetare blir utnyttjad på ett fult sätt om han inte får precis lika mycket som en svensk arbetare, för samma arbete. Att han ofta kunnat få mycket mer än hemma, ibland flera gånger mer, och har kostnader som bara är en bråkdel av svenska kostnader, har man inte brytt sig om i den styrda debatten. Syftet har naturligtvis varit att hålla ute alla icke-svenskar och alla som inte betalar beskyddarpengar till den svenska fack-maffian från den svenska arbetsmarknaden.

Och synen på EU-tanken och den fria rörligheten har inneburit någon sorts förvrängd tolkning innebärande att vi ska kunna åka vart vi vill och jobba men här ska ingen jävel ta sig över bron. Om någon trots allt har försökt har en skränande och plakatviftande babianflock aktiverats, ofta med medialt stöd, för att driva dem både i konkurs och ut ur landet – inget annat än maffiametoder. Inget som hör hemma hos en modern och humanistisk orienterad intresseförening som en fackförening ska vara.

Jag fick en känsla av att reportaget var på väg i en helt annan riktning medan jag tittade. Men så vände det. Om det stämmer så ar det inte det sämsta. Man måste kunna ändra uppfattning om verkligheten visar sig vara annorlunda än man hade förväntat sig. Själv försökter jag leva efter devisen ”måste jag vara av samma uppfattning idag som i förrgår – hade då inte gårdagen någonting att ge”. Jag tycker att det är väldigt klokt uttryck och tolkar det som att man inte behöver vara någon vindflöjel men att man måste kunna ändra uppfattning om ny kunskap visar att men haft fel.

Det var ett oväntat inslag, men både upplysande och viktigt. Tack för det. En gång tidigare minns jag mig ha sett en liknande uppgörelse med en offentlig lögn på det fackliga området berörande utlänningar. Det var när Kalla Fakta – tror jag att det var – gjorde upp med lögnerna om de östeuropeiska långtradarförarna som sades svälta i sina hytter, utan att ha råd att äta. Verkligheten visade att de inte kunde äta den svenska maten som alltid är sötad. Istället hade de mat som de kunde äta med sig hemifrån och som var mycket nyttigare än det som vi snaskar i oss. Det repotaget var också en sorts journalistisk milstolpe.

Vad värre är, vi snaskar i oss detta sötade giftiga industriavfall medan människor snart helt har glömt hur man lagar nyttig och god mat från grunden och därmed bantar matkontot med mellan hälften och två tredjedelar. Våra barn växer upp till en tillvaro som innebär att de blir feta, förgiftade och fattiga. Var är hemkunskapsutbildningen? Kunskapsbristen är nu så svår på detta område att alla svenska skolelever borde få lära sig att hantera råvaror och själva förädla dem till livsmedel, laga god mat av dem och konservera. Gärna 3-4 timmar per vecka genom hela skolgången. Skolans uppgift är att förbereda oss, eller rättare sagt våra barn, för livet. Vår generation har inte kunnat lära dem detta. Få av oss har själva fått lära oss det. Vi har fostrats av sosseriets lögner till industrins lydiga och hjälplösa konsumenter, fritt fram att exploatera. Vad hjälper det att du har vissa teoretiska färdigheter om du saknar förmåga att ta hand om dig själv och de dina.

Våra i och för sig säkert till stor del utmärkta livsmedelsråvaror exporteras av livsmedelsmaffian medan vi får betala fullt pris för klistrat och pressat industriavfall, sötat och smakförbättrat, men samtidigt fördärvat av allehanda tillsatser vars verkan på lång- och medellång sikt ingen kan garantera. Obetydligt förädlade livsmedel, fördärvade av socker och tillsatser, säljs till priser många gånger högre än kostnaden för att göra det själv. Ändå är industrins och handelns verksamhet inte sällan baserad på hänsynslös exploatering av förslavade barn. Men vi ser det inte och skolas att inte bry oss om det.

Och våra barn har inget val. Få av dem klarar ens av att åka ut och plocka bär eller svamp och ta hand om skörden. Samtidigt har de ont om pengar och äter mycket sämre mat. Det är dåligt av oss. Vi har svikit våra barn.

Gulag-Kolmården torsdagen den 10 maj 2012
Mikael Styrman
.

Ekfors, Ivar Kreuger och Howard Hughes

.
Omaka par? Javisst. Vad har Ekfors med Ivar Kreuger och Howard Hughes att göra? Och vad har Ivar Kreuger och Howard Hughes med varandra att skaffa? Ja, för de flesta människor har de säkert ingenting med varandra att göra. Men för den som följer vad som händer och har hänt i vår relativt nära historia är de besläktade. 

Ivar Kreuger var vid sin död en av världens rikaste män. Han blev utsatt för vad som förmodligen var sin tids största personrån när han mördades på ett hotellrum i Paris, på väg till fest, den 12 mars 1932. Mordet var startskottet på en makalös plundring av honom, genomförd av hans, som han trodde, förtrogna i förening med hans konkurrenter och låntagare.

Howard Hughes var också en av världens rikaste män när han isolerades från omvärlden och han själv och hans förmögenhet shanghajades. De båda, Kreuger och Hughes, har det gemensamt att de visar hur tandlöst vårt rättsväsende är och hur oskyddade vi alla är utan ett starkt privat nätverk, mot en sammansvärjning genomförd av kriminellt lagda människor i framskjutna positioner i vårt samhälle. Eller genomförd av kriminella personer med inflytande, genom exempelvis korruption eller utpressning, över personer med höga positioner.

Det är ju med största sannolikhet inte någon fast kriminell organisation som genomför dessa grova brott. Snarare är det därtill predestinerade människor som genom arbete i och nära makten genomskådar och utnyttjar systemets tillkortakommanden. Vad de vågar ta sig till med bestäms i hög grad av hur hederliga, kompetenta och starka politiker de har att förhålla sig till.

De räcker ju att bara tänka på exempelet med Richard ”peace in our time” Chamberlain respektive Winston Churchills sätt att förhålla sig till Hitlers kriminella anspråk vid tiden som föregick andra världskriget, för att inse hur stor betydelse det har för händelseutvecklingen om den politiska ledningen utövas av antingen ängsliga våp eller kompetenta, beslutsamma och principfasta politiker. I tider med, av olika skäl, svaga politiker skapar dessa kriminella element mycket handlingsutrymme åt sig själva.

Sådant inflytande, som möjliggjorde framför allt Kreuger-rånet, men även Hughes-rånet, skaffar sig kriminella element avsiktligt och överraskande enkelt, genom det gränslösa leverne som kännetecknar, och har kännetecknat, många genom åren vilka har tagit sig till inflytelserika poster med hjälp av sina inte sällan psykopatiska drag.

Ofta förblir dessa händelser okända för oss icke berörda. Ibland kan vi se spåren av vad psykopaterna ställt till med och vad de åstadkommer för andra människor i sina strävanden att mörklägga sina gärningar. Några svenska exempel är dåvarande justitieministern Lennart Geijer och statsministern Olof Palme, i gott sällskap med ett flertal andra högt uppsatta politiker som hade varit med och satt på småflickor som var omhändertagna och skulle skyddas av samhället. Skyddas var det – inte knullas av samhällseliten.

Ett annat exempel är naturligtvis fallet med den styckmördade Catrine de Costa och de läkare som fick bli syndabockar utsedda av ett korrumperat rättsväsende. Och vi väntar ännu på att förre chefsåklagaren Krister van der Kwast ska avslöja länken mellan Catrine de Costa och Thomas Quick-morden. Vi väntar även på att han ska avslöja vems idé det var att JAS-mutorna skulle utredas av en enda polisman – på halvtid, utan utbildning. Och vi väntar på att våra djärva media ska ställa frågorna offentligt till berörda brottslingar.

För att nu knyta ihop påsen skriver jag detta för att informera.
– Informera vem? Jo, alla som ängsligt försöker hålla insikten om kriminella elements inflytande över vår statsapparat och vårt rättsväsende borta genom att intala sig själva att sammansvärjningar är ovanliga eller uteslutna. Det är de inte. De är, åtminstone i tider av svag eller dekadent politisk ledning istället, vanliga, kanske rent av allmänt förekommande. Och vårt partivalsystem skapar en dekadent politisk ledning som för att göra ont värre dessutom står på lerfötter.

Att Agneta Ruuth och Anki Hedlund på skatteverket, för att dölja s-, c- och m-politikers stöld av min och Ekfors skog i Falun, skaffade fram ett vittne på Wallenbergkontrollerade Stora som beordrades begå grov mened för att försöka få mig satt i fängelse ett antal år, var därför inte alls konstigt. Det var ett normalförhållande i relationen mellan Wallenberg, den politiska makten och det gemensamma förfogandet över statskassan. Att ingen av inblandade juvelerna blivit åtalad och dömd är ju närmast en bekräftelse. Förmodligen avlönar skattebetalarna och Wallenbergarna fortfarande detta slödder. Eftersom ingen utreder och beivrar brott begångna av, eller initierade av, samhällseliten i Sverige behöver man inte heller sopa igen spåren efter sig.

Hur detta kopplas dels till den organiserade brottslighetens pågående stöld av Ekfors-bolagen och dels till deras kontroll över och utsugning av svenska skogsägare och deras skog i allmänhet och mig och min skog i synnerhet ska jag återkomma till. Men först ska vi läsa i kommande söndags DN om vad Maciej Zaremba har att tillföra i nummer tre av sin artikelserie om maffian och den svenska skogen. I del ett och två har Zaremba visat att han sett igenom mycket av de kulisser som döljer verkligheten kring den svenska skogen. Jag kan knappt bärga mig i väntan på del tre och får säkert anledning att återkomma om mina egna erfarenheter efter fyrtio år som skogsägare, misshandlad av maffiaindustrins politiska lakejer på våra myndigheter.

Gulag-Kolmården onsdag den 9 maj 2012
Mikael Styrman
.

Den Jemenitiske kalsongbombaren

.

Råttan i pizzan. Känns den igen? En av de många vandringssägner som hemsöker oss. Som återkommer med jämna mellanrum och vars ursprung ofta är okänd. Eller de många historierna om människor som åkt utomlands och kommit hem med bölder på de mest upptänkliga ställen, vilka inom kort spruckit och ut har rusat mängder av spindlar eller andra otrevligheter, under de mest fantastiska omständigheter. Just den sägnen kan vara svår att identifiera därför att det faktiskt förekommer att tropiska insekter lägger ägg i människor. Denna sägen identifieras därför bäst, genom de många fantasifulla omständigheter, under vilka man får bölden och de ofta ännu mer fantasifulla former, under vilka bölden spricker och dess följder hemsöker omvärlden.

I vanliga fall kan vi inte veta sägnernas ursprung. Men just i fallet med den Jemenitiske kalsongbombaren kan vi det, nästan i alla fall. Vi kommer åtminstone nära och kan räkna ut vilken propagandaorganisations mytomaner som har hittat på just den.

Om man inte lider av något sanningspatos är det säkert både spännande och roligt att jobba på någon av våra nyhetsredaktionsattrapper. Tänk Er själva hur diskussionerna måste ha gått på redaktionerna om den i dagarna medialt uppmärksammade kalsongbombaren.

- Få se om mupparna köper det här också? Vilka idioter!

En Al-Qaida-cell infiltrerad av CIA-agent. Som utsågs till kalsongbombare. Och som sedan avslöjade alltihop och ledaren dödades av en drönare styrd från det amerikanska fastlandet med kirurgisk precision.

Vad bra de/vi är. Vilken effektiv försvarsmakt och underrättelsetjänst de/vi har. Och vilka hopplösa töntar motståndarna är. Och vilket mäktigt hot vi är utsatta för. Hur vi skulle dö som flugor om inte oengagerade och lågavlönade säkerhetsvakter mjölkade oss genom staten och låtsades röntga oss på flygplatserna och slängde våra barnmatsburkar, läskflaskor, mediciner och spritflaskor  i soporna och tog hem dem på kvällen.

Säkerhetsbranschen håller på att utvecklas till något som kan göra det militärindustriella komplexet rangen stridig som parasiten nummer ett i vårt samhälle. Och de beter sig, i förening med försvarsmakter och underrättelsetjänster som om de håller på att stjäla godis av småbarn.

Gulag-Kolmården onsdagen den 9 maj 2012
Mikael Styrman
.

Bit för bit faller diktaturen sönder

.
För inte så länge sedan var det okänt för de flesta, nästan alla, svenskar, att vi egentligen lever i en diktatur. Eller i en stat övertagen av den organiserade brottsligheten. Skrämmande välorganiserad, bitvis överorganiserad. Just denna överorganisation och hemfallenhet år ineffektivitet verkar också bli den svenska diktaturens fall.

Länge lyckades man lura oss att vi levde i en demokrati. Men människor invandrade från olika länder med mer synlig diktatur genomskådade systemet lättare och tidigare än svenskarna. Av dessa blev jag själv en gång uppmärksammad på hur långt det hade gått i Sverige. Hur den svenska befolkningen systematiskt blev utsugen och förtryckt av ett privilegierat fåtal. Ett fåtal som till sitt förfogande hade en stor organisation med brottslingar vilka genom sitt deltagande i förtrycket kunde tillägna sig en levnadsstandard och en status som deras bristande kompetens och ofta överraskande blygsamma intellekt annars skulle ha förnekat dem. Att just dessa från diktaturer invandrade lättare kunde se det svenska maskerade förtrycket berodde naturligtvis åtminstone delvis på att man från sina respektive hemländer var bekant med diktaturens metoder. Delvis på att det är lättare att se för den som kommer in med friska ögon än för den som gradvis vant sig vid eller vuxit upp med och fostrats av förtrycket. Fostrats av en förljugen offentlig propaganda och oärliga och korrumperade journalister, redaktörer och mediaägare. De var som den klassiska grodan som man släpper ned i en kastrull med hett vatten. Den hoppar genast ut kastrullen. Medan vi var som den groda som sätts ned i en kastrull med kallt vatten vilket sedan successivt värmas upp. Den sitter kvar och blir så småningom kokt utan att förstå vad som händer.

Obligatoriska, tvingande åtaganden sades vara frivilliga och sådana som alla svenskar med glädje underkastade sig. Lögnerna var ofta generande tydliga och lätta att genomskåda – som i forna tiders Sovjet och Östeuropa eller dagens Nordkorea. Men vi såg inte igenom dem. I hemlighet utsattes de som försökte bestämma själva över sin livssituation eller sitt företag, som propagandan sade att man fick göra, för trakasserier. Ekonomiska såväl som psykiska och i, tror jag, undantagsfall även fysiska. Åsiktsregistrering och spionage mot den egna befolkningen infördes. Och den som dristade sig att avslöja det, som Jan Guillou och Peter Bratt, låstes in i fängelse för spioneri. Men spionaget fortsatte och blev värre. Människor som försökte tänka själva förtalades, mobbades och drabbades av yrkesförbud. Naturligtvis inte synligt och uttalat men i praktiken fungerade det så. Buggning och avlyssning blev efter hand vardagsmat. Officiellt förekom det bara vid grova brottsmisstankar men i praktiken föregicks buggningen först av en meningslös ritual för att skenbart legalt bevilja avlyssningstillstånd på basis av anonyma tips som maktapparatens funktionärer själva hade fabricerat. Senare struntade man helt sonika blankt i hela tillståndsprocessen. Det gläntades ofrivilligt på skynket till vad som pågick när Ingvar och Ebbe Carlsson samt Anna-Greta Leijon härjade som värst. Men vi valde att blunda för allt detta. Livet var lättare om vi blundade. Och då fungerade ännu de flesta institutioner ganska bra. Men efterhand som politrukernas skara växte och de vande sig vid allt högre levnadsstandard som belöning för sitt avskyvärda hantverk skulle det komma att förändras.

Ideella organisationer som i andra länder bevakade odemokratiska fenomen infiltrerades och togs över av den svenska diktaturens fotsoldater, eller kanske snarare capos. Därför kritiserades aldrig svensk korruption. De organisationer som kritiserade korruptionen i andra länder hjälpte i Sverige till att dölja den.

Övergrepp mot medborgare som politiska domar, straff, frihetsberövanden och faktiska yrkesförbud såväl som långa och omotiverade häktningar som syftade till att bryta ned brottsanklagade medborgares förmåga att försvara sig mot beskyllningar kritiseras i andra länder av organisationer som Amnesty International, men i Sverige arbetar de i symbios med diktaturen.

Successivt har detta kommit att synliggöras. Genom enskilda medborgares initiativ och genom diktaturens ineffektivitet och förmåga att kväva medborgarnas initiativkraft genom allt för närig utsugning av medborgarna, har diktaturen under senare år, och i accelererande takt blivit allt svårare att blunda för. Och det ska vi inte låta oss skrämmas av. Det är bra att diktaturen och dess samvetslösa och servila kreatur, som Palme nog skulle ha uttryckt det, innan han blev korrumperad, inom våra korrumperade massmedia och det av diktaturen kontrollerade Organisationssvergie blir synliga.  Det är först när vi kan identifiera diktaturen och det inte längre är möjligt att blunda för dess existens som vi kan göra något åt den.

Det är först då det blir möjligt att både inför sig själv och inför andra moraliskt rättfärdiga åtgärder som syftar till att krossa diktaturen och de kreatur som vidmakthåller den. Först då kan vi starta vandringen mot ett fritt och rättssäkert land i viket vi själva kan njuta frukten av vårt eget arbete.

Gulag-Kolmården den 7 maj 2012
Mikael styrman
.

Det är dags att börja…

.
…ransonera välfärden skriver någon på DN-Debatt idag. Fantastiskt! Vem kan skriva något sådant? På vilken planet har skribenten befunnit sig de senaste tio åren? Någonstans i yttre rymden måhända? Debattartikeln börjar mycket riktigt med en rejäl anfang. Bokstaven ”V” som i TV-serien som just sänts i repris i TV. Ni vet den med ödlorna från yttre rymden som förklädda till människor infiltrerar vårt samhälle för att sedan ta över samhället och äta upp oss.

Om det är en ödla från yttre rymden som skrivit eller inte får vara obesvarat än så länge. Av debattsidan framgår i alla fall att det är en karriärcenterpartist som är ute och markerar närvaro. Och inte vilken karriärcenterpartist som helst, utan en som tidigare varit karriärsosse och som förstås har det svettigt nu, med sosseriets och centerns senaste opinionssiffror.

Det är Hans Dahlgren, (c), som skriver ordrikt om att vi ska bereda oss på att ransonera välfärden. Som om vi har ägnat oss åt något annat i vart fall de senaste tio åren.

Två tredjedelar av statens intäkter slösas bort av en ineffektiv förvaltning och/eller stjäls av korrumperade, tydligare sagt kriminella, politiker och tjänstemän. Men det Hans Dahlgren flaggar för är, att vi inte ska förvänta oss att det offentliga Sverige, politiken och rättsväsendet, ska ta itu med vare sig misshushållning av allmänna medel eller kriminalitet. Istället ska vi förbereda oss på att bli utan välfärd.

Vem är då denne Hans Dahlgren? Enligt debattsidan är han ordförande för centerpartiets välfärdspolitiska grupp och medlem i centern sedan 2011. ”Dessförinnan politiskt aktiv i socialdemokraterna. Bl a som chef för de sakpolitiska stöder i riksdagen under såväl Mona Sahlin som Göran Persson.”

Så här ser nämligen det politiska landskapet ut i dagens Sverige. Det beror nog inte på att en av tio män är röd-grön-färgblind. Alla som tidigare var karriärsossar kunde inte bli karriärmoderater efter valen 2006 och 2010 med sosseriets därav följande dödsspiral. En del var tvungna att bli karriär-”någonting annat”, Dahlgren uppenbarligen karriärcenterpartist. Sosseriet och Centern har ju delat upp skattepengarna sig emellan förr om åren. Och nu har det av partivalssystemet orsakade moraliska förfallet, av mycket att döma, resultatet i att samma person numera kan återkomma i vilket parti som helst beroende på vad som råkat vara i ropet i det senaste valet.

Det är onekligen hög tid att införa personval, så att människor som vill arbeta med politik kan bekänna färg och bli valda på egna meriter, och därmed slippa bekänna sig till än den ena, än den andra, -ismen eller skriva substanslösa och vilseledande floskler på DN:s debattsida – tio år för sent. Det är av allt döma mycket, mycket, långt mellan centerpartiets funktionärers verklighet och den svenska väljarens verklighet.

Gulag-Kolmården den 7 maj 2012
Mikael Styrman
.

Björnen sover…

.
En björn anföll en vandrare idag på en skogsbilväg utanför Gävle rapporterar media. Björnen ska avlivas enligt beslut av polisen.

Mannen uppges av text-TV illa skadad ha flytt från björnen och klarat sig genom att klättra upp i ett träd.

Det kanske han har – om björnen har trädben och emaljöga.

Och nu – kl 19:00 – uppger TV4 att björnattacken tros vara fejkad.

Och nu – på kvällen den 6 maj – uppger media att läkare som undersökt mannen menar att han blivit riven av ett djur – dock oklart vilket.

Mysteriet tätnar. Jag hoppas att man inte har skjutit ”björnen” innan man vet om det är den som rivit mannen. Om det är en björn, och den ville mannen illa, skulle en skadad man vare sig kunna springa ifrån, eller klättra ifrån, björnen.

Det förefaller, med reservation för den begränsade information som är tillgänglig, onekligen som att mannen kan ha kommit för nära, och därigenom skrämt, en björn som försvarat sig och flytt.

Varför ska ”björnen” över huvud taget avlivas om den låtit en skadad man löpa?

Gulag-Kolmården den 5 maj 2012
Mikael Styrman
.

Segraren som smög in om natten

.

Efter väl förrättat värv smög fredspristagaren tillika ledaren för världens teknologiskt mest högstående och dyraste militärmakt in i barfotakrigarnas, och världens billigaste militärmakt, Afghanistan. Han kom om natten, när barfotakrigarna sover.

Där höll han ett tal för en ditkommenderad fanclub, i vilket han lät meddela att ”målen är inom räckhåll”. Sedan smög han iväg igen, innan världens billigaste soldater, de afghanska barfotakrigarna, skulle få reda på att han var i landet.

Men dessförinnan hann han göra ett avtal med Afghanistans ”General Thieu” som garanterar att fram till år 2024 kommer säkerhetstjänsterna på världens flygplatser att ha problem med Karzais släktingar och deras säckar med de amerikanska skattebetalarnas allt värdelösare dollarsedlar.

USA:s förmåga att med absolut träffsäkerhet liera sig med fel partner upphör aldrig att fascinera.

Gulag-Kolmården den 5 maj 2012
Mikael Styrman
.

Mannen med ryggraden

.
Enligt uppgifter i olika media har flera europeiska ledare bestämt sig för att bojkotta fotbolls-EM i Ukraina i sommar, i protest mot behandlingen av förre premiärministern Julia Tymosjenko.

Nu har även Sveriges statsminister, ledare för Fredrik Reinfeldts parti, eller Nya Moderaterna som de kallar sig, Fredrik Reinfeldt själv, klivit fram i ljuset med ett kraftfullt ställningstagande.

Enligt TV4:s text-TV idag och igår har han sagt att han inte tänker närvara vid någon av Sveriges matcher i Ukraina på grund av att ”den politiska utvecklingen i landet blivit ett hinder”.

Ett klockrent och tydligt Reinfeldskt uttalande som i vanlig ordning inte lämnar utrymme för någon som helst oklarhet om vad Reinfeldt protesterar mot eller önskar för förändring i Ukraina.

Lägg därtill att Reinfeldt inte heller tidigare hade för avsikt att besöka Ukraina.

Minnet av Palmes fackeltåg tillsammans med Nordvietnams ambassadör, i protest mot USA:s folkmord i Vietnam, förbleknar vid en jämförelse med vår nuvarande ledares orädda ställningstagande.

Man börjar nästan ana att det pågår känsliga överläggningar mellan Sverige, Ukraina och Vitryssland om konsult- och entreprenadtjänster inom områdena skatteindrivning, signalspaning, kronofogdemynderi och rättsväsende, vilka inte får störas av oöverlagda populistiska uttalanden.

Gulag-Kolmården den 5 maj 2012
Mikael Styrman
.

Som i Sverige

.
Sitter och tittar på morgonnyheterna i SVT idag, på Valborgsmässoaftonen. Efter rikssändningarna vidtar Östnytt. Intervju med en Anders Thörnvall som blivit Stasiregistrerad – av originalet, östtyska Stasi, i samband med resor i Östtyskland. Vi får veta om den östtyska maktapparatens olika sätt att förfölja delar av befolkningen och att skrämma alla. Han berättar om hur man avlyssnade befolkningen och byggde upp ett system med angivare och om den bitvis paranoida stämning som uppstår när man vet eller tror sig vara avlyssnad eller vet att man KAN vara avlyssnad. Bland annat berättar han om de försiktighetsåtgärder man då vidtar och jag ler, sorgset men igenkännande. Vi lever ju sedan länge i ett samhällssystem där den som är föremål för vår allt odugligare och därför allt räddare och farligare maktapparats omsorger lever i en östtysk värld. Och angivarna har vi också. Dessa ynkliga äckel som försöker skaffa sig fördelar genom att ange andra. Jag lämnas med en nedstämd känsla och ännu mer stärkt i min övertygelse om att vi måste göra något åt alla dessa äckel som förföljer oss och parasiterar på oss.

Gulag-Kolmården den 30 april 2012
Mikael Styrman
.

Namnbytescentrifugen

.

Har ni någon gång funderat över alla dessa till synes onödiga eller rent av onyttiga namnbyten som sker inom såväl statlig som privat verksamhet? Statlig verksamhet tycks numera i huvudsak vara upptagen med att organisera sig själv. Det synligaste tecknet på det är att de ständigt byter namn. Exempelvis namnbyteskarusellen runt Vägverket, Transportstyrelsen, Luftfartsverket, Banverket, Trafikverket, Trafiksäkerhetsverket osv.

Även den privata sektorn är hemsökt av direktörer som inte ser större problem hos sina företag än vad de skall heta och hur logotypen ska se ut. Det tycks dock i huvudsak vara förbehållet privata storföretag. Fenomenet kan beskrivas som överavlönade och undersysselsatta chefer.

Miljonerna forsar iväg till ingen nytta allt eftersom logotyper ritas och diskuteras, skyltar tillverkas, brevpapper och kläder trycks om, bilar tejpas om och reklamkampanjer till tveksam nytta bekostas för att ersätta ett inarbetat varumärke med ett helt okänt. Sammantaget säkert jättebra lösningar på problem som aldrig fanns.

På den statliga sidan tillkommer problemet med förökning genom delning. En regering har gått till val på att minska antalet onödiga myndigheter med onödiga drönare som inte uträttar något för nationen nyttigt arbete, men ändå får dagarna att gå, kulorna att rulla och ersättningarna att trilla in på det egna kontona. Men av vad som händer i landet får man snarast intrycket att motsatsen gäller.

Jag blev för något år sedan uppmärksammad på ett exempel inom eldistributionsbranschen där kunderna inom ett område i Värmland hade fått ny elleverantör eller den befintliga hade bytt namn tiotalet gånger på lika många år. Det började med en eldistributionsförening som köptes upp av en annan, som köptes upp av ett företag, som köptes upp av ett företag osv. En gång bytte det aktuella företaget namn, för att chefen blev kränkt av att en kollega, av namnets karaktär förleddes att tro, att företaget sysslade med flis, istället för eldistribution. I ett senare skede hette företaget Gullspång, bytte namn till Birka bara för att strax efter byta namn till Fortum. Vid varje förändring skulle göras nya logotyper, tryckas nya attiraljer och märkas om allt vad företaget hade. En annan viktig sak som inträffade varje gång var att de nya cheferna kom in på de lokala driftskontoren och förklarade, att det nu skulle vara färdigslösat varpå budgeten för drift och underhåll halverades. Man behöver nog inte vara särskilt slängd i matematik för att förstå att det så småningom inte blev så mycket pengar kvar till drift och underhåll. Där finns förklaringen till den låga försörjningssäkerheten inom den svenska eldistributionsverksamheten. Och det här var innan Mikael Lillius, ja just Carema –Lillius, gjorde de stora tokiga affärer med den ryska maffian bakom Ural-bergen. Dock utan att personligen bli fattigare.

Är det någon som på ett trovärdigt sätt kan förklara de svenska storföretagens chefer faiblesse för meningslösheter och avoga inställning till effektivitetsuppehållande eller förbättrande insatser?

Själv har jag en fundering om att den är en följd av den förändring i synsätt på chefens kompetens och chefsrollen, som spridit sig i Sverige med mönster från politiken. Förr tillsatte man en chef som kunde verksamheten. Det nya synsättet innebar att chef, det var man född till, oavsett om man hade kunskaper eller inte. Vilken idiot som helst med rätt partibok kunde bli chef. Vilket ”chefsämne” som helst kunde bli chef för vilken verksamhet som helst, oavsett om han kunde branschen eller verksamheten eller inte.

För en nytillträdd chef, särskilt en överavlönad sådan, blir det angeläget att på något sätt manifestera sin duglighet genom att vidta synliga förändringar. För en chef som inte kan verksamheten blir det stört omöjligt att ha synpunkter på verksamheten. Men att däremot ha synpunkter på logotypens utförande och brevpapprets tryck, det klarar vilken idiot som helst, åtminstone med stöd från konsulter för många miljoner. Så det har blivit mycket höga chefslöner, namnbyten, skyltar och logotyper i Sverige de senaste åren, men inte så mycket företags – och samhällsnyttigt arbete uträttat.

Vi borde införa ett 20-årigt namnbytesmoratorium innebärande att den myndighetschef, politiker, utredare eller storföretags-VD som föreslår att en ny myndighet skall bildas, eller en befintlig verksamhet som bytt namn de senaste 20 åren ska byta namn på nytt, blir hängd i närmaste träd, sig själv till lärdom och androm till varnagel.

Gulag-Kolmården den 28 april 2012
Mikael Styrman
.

Spelen som växte ihjäl sig

.

Ännu för några decennier sedan var det en strålande idé att åka och titta på OS. För det fåtal som hade både intresse, tid och råd, var det ett sätt under trevliga former och stor förbrödring, både få se ett främmande land som visade sig från sin bästa sida och få se mycket idrott.

Innan TV-tekniken utvecklades och förädlades var det faktiskt det enda sättet, utöver tidningarnas någon dag senare presterade stillbilder och referat. Och det var länge det bästa sättet. Det var innan kemiindustrin hade gjort sitt intåg tillsammans med övrig industri, och socialiststater, och förvandlat sunda, ärliga och duktiga idrottsmän till nedknarkade fuskare och bedragare, vilka får betalt för att sälja bilar eller vad som helst och naturligtvis för att kanalisera människornas intresse, och stärka deras nationalistiska känslor, så att de inte hittar på att göra revolution, eller något annat nyttigt.

Ännu på 1960-talet eller kanske också på 1970-talet var femmilen i TV nära nog det tråkigaste man kunde titta på. Ett, tu, tre så dök det upp en skidåkare och vips försvann han in i skogen igen, ackompanjerad av en upphetsad, men osäker, TV-kommentator som försökte säga något intelligent om vad åkarens hastiga passage betydde för den fortsatta tävlingen. Sen var åkaren inne i skogen i evigheter medan för tävlingen ointressanta figurer hastigt dök upp och försvann och de långa döda tiderna däremellan fylldes av ganska ointressant kallprat. Man fick nog leva ett väldigt tråkigt liv för att tycka att det där var spännande.

Men sedan har det hänt saker och ting. Förutom att kemiindustrin utvecklats med pengar från den övriga industrin, har TV-mediet utvecklats oerhört och många sporter anpassats för att passa TV bättre. Numera kan TV erbjuda en formidabel information och en mycket bra bildbevakning av industri- och kemiföretagens, förlåt idrottsmännens tävlingar. Vi kan få bilder i alla möjliga vinklar, närbilder, översikter, repriser, slowmotion och allt med information och data inlagt i bilden.

Men fortfarande åker många till ort och ställe och tittar på OS-tävlingar. Det tänkte jag också länge göra. Men sedan lyssnade jag på bekanta, och bekantas bekanta, vilka hade varit på OS, och på deras berättelser. Först lät det ganska bra. Det hade varit så fint. Landet var så fint. Och de hade tittat på så mycket idrott. Men efterhand som berättandet fortgick förändrades bilden. De hade fått betala svinaktigt mycket för sin resa. De hade fått dålig ackomodering trots det höga priset, på ett avlägset hotell. Biljetter till idrottsevenemangen hade de inte alls fått sådana som de ville ha. Istället hade en del av tiden gått åt till att för höga priser sitta och titta på ointressanta matcher, i sporter som de knappt hade hört talas om. Andra evenemang missade de på grund av trafiken och något evenemang hade de missat delvis, för att det inte i tid hade hittat rätt. Maten var rent utsagt dålig på många ställen. Trängseln och köerna olidliga och det var i stort sett omöjligt att få platser på bra restauranter. Och mest idrott såg de hotellets TV, men då med fokus på andra länder och med referat på främmande språk. Kort sagt: De hade blivit blåsta.

Hur ser det ut på andra sidan evenemanget då? Utifrån arrangerande landets utgångspunkt, som lägger hundratals miljarder på arrangemanget och kringverksamheter. Hur ser det ut inför spelen i London till exempel? Där strömmar nu rapporterna och synpunkterna in. I en stad som redan tidigare är så besökt att det kan vara i stort sett omöjligt att få tag på ett hotellrum, påstår arrangörerna att spelen ska dra in stora pengar till staden. Fast besökarna, för att få plats, måste tränga ut andra besökare, som eljest skulle ha kommit. Och människor som ägnat sig åt exempelvis fotboll i hundratalet år får sina fotbollsplaner konfiskerade och asfalterade för att bli bussparkeringar. Allt för några timmars elitidrott. Och den som varit i London vet att restauranterna inte precis gapade tomma utan OS heller. Och trafiken, som visserligen fungerar bra med hänsyn till stadens storlek, rör sig ändå inte med blixtens hastighet precis. Och hotellrummen i London brukar varken delas ut gratis eller vara kända för hög standard. Snarare är det ocker- och slumvarning på det mesta. Allt en följd av brist på hotellrum och en förvärvscirkus som innebär att hotellföretagen säljer hotellen mellan sig till allt högre priser. Det resulterar i höga hotellrumspriser och försummat underhåll. Hotell som tidigare var inredda med tjusiga jugendmålningar har nu enkla, och klantigt monterade Boråstapeter. Mycket av utrustningen rummen fungerar inte, trots mycket bra läge och höga priser – redan före OS. Så jag är nog ganska skeptisk till London-OS. Det blir nog ganska bra att titta på TV här i Gulag.

Det passar bra in i bilden att Storbritannien är kraftigt skuldsatt med en ekonomi som går på knäna. Det främjar sådana här arrangemang. Det är inte vad vare sig London eller Storbritannien behöver. London behöver istället en nyktrare syn på hur mycket man kan betala för ett hotell och ändå klara drift- och underhållskostnaderna och bevara hotellet och staden attraktiv för besökare – även när det inte är OS i staden. London behöver visa, att inte kapitalismen fungerar som dess belackare hävdar, nämligen så att priserna drivs upp skapande överpriser tills kollapsen och värdeförstöringen inträffar.

Men vi kan trösta oss med att det är säkert kommer att bli värre. Stora idrottsevenemang är kända för att locka fram det sämsta hos inflytelserika människor. Då tänker jag inte bara på alla mutor som grasserar kring IOK.

Utgående från vad som planeras, och redan har uppförts, i Norden är det väl bara en tidsfråga innan någon negerhövding i Sydafrika, efter ha plundrat tillräckligt många fattiga i Soweto börjar köpa hockeyspelare och bygga ishallar för att ordna hockey-VM. Eller varför inte bygga inomhus hoppbackar, slalombackar eller längdskidåkningsspår och ordna vinter OS i Sydafrika eller något ännu varmare land. Människans dumhet när det handlar om idrottsevenemang och hushållning med resurser känner som bekant inga gränser.

Egentligen har jättespelen i sin nuvarande form överlevt sig själva. Publiken är numera ett bihang som bara är till för att skapa evenemangsstämning för TV-sändningarna. Om olympiska spelen skall överleva på sikt måste man vidta vettiga förändringar. Ett sätt kan vara att dela upp spelen så att de blir möjliga att hantera och så att det blir möjligt för publiken att få någon behållning av spelen. Ett alternativt sätt är att istället för publik fylla läktaren med lokala statister, för det är nämligen publikens roll numera. De är betalande statister i industrins reklamkampanj för sina produkter.

Gulag-Kolmården den 29 april 2012

Mikael Styrman
.

Störst går först

.
Lagar stiftar vi för att skydda oss mot djungelns lag. För att skydda oss mot att den som är stark eller hänsynslös nog att inte ta hänsyn till sina medmänniskor ska roffa åt sig allt gott i livet och förtrycka, eller förslava, oss andra. Återkommande kan vi se exempel på att våra politiker och lagstiftare säger sig försvara dessa för ett rättsväsende så grundläggande principer.

Så sent som häromdagen kunde vi läsa i en av våra större tidningar om hur man står i kö för att skydda våra innovatörer och entreprenörer. Men det tycks bara vara en läpparnas bekännelse. En floskel som högt uppsatta politiker och andra med framskjutna positioner vårdslöst hasplar ur sig, till intet förpliktigande.

De synliga effekterna av vår lagstiftning talar nämligen ett helt annat språk. De talar om ett rättsväsende som systematiskt lämnar innovatörer och entreprenörer utan skydd mot finansiellt mäktigare intressen. Inte bara lämnar dem utan skydd, utan även ställer sig på de mäktigares sida, och hjälper dem att plundra de som borde, och enligt alla representanter för politik och rättsväsende, felaktigt påstås ha rättsväsendets stöd och skydd.

Det är inte så att rättsväsendet är inkapabelt att agera. Vårt rättsväsende är utomordentligt kapabelt att agera – på uppdrag av och till skydd för mäktigare finansiella intressen – men helt inkapabelt att agera mot samma intressen, genom att exempelvis lagstifta mot rovdrift och övergrepp från dessa.

Rättssäkerhet har blivit en handelsvara, som finns för den som kan betala för den, men som saknas för den som inte kan eller vill betala. I och för sig är detta inte särskilt nytt. Rödingarna sjöng på 1970-talet om staten och kapitalet som sitter i samma båt, med den olika tydligt uttryckta uppfattningen, att marknadsekonomi eller kapitalism per automatik innebär att staten och kapitalet alltid, och med nödvändighet, har gemensamma intressen.

Jag vill mena att detta är en bild som är färgad av politisk övertygelse. Att marknadsekonomi egentligen innebär att marknaden skyddas från övergrepp från mäktiga intressen. Därav följer, att om det är marknadsekonomi och det skyddet saknas beror det inte på att det skall vara så, utan det beror istället på att skyddet har satts ur spel av korruption och kriminalitet. Denna brottslighet drabbar även andra samhällssystem. Det finns knappast något samhällssystem som är mer drabbat av korruption än socialistiska system. Korruptionen ser bara delvis annorlunda ut än i ett kapitalistiskt system. Och valet står, menar jag, inte så mycket mellan marknadsekonomi eller planhushållning, mellan kapitalism och socialism som det står mellan kriminalitet och korruption å ena sidan och hederlighet och korruptionsfrihet å den andra sidan.

Vi kan leva väl i såväl socialistiska som kapitalistiska system om vi kan hålla dem fria från kriminalitet i höga samhällslager. Men vi kan inte leva väl i vare sig det ena eller det andra om vi inte kan hålla höga samhällslager rimligt fria från brottslighet. Bland socialistiskt orienterade väljare och debattörer antyds nu olika tydligt, att det sammanbrott vi nu bevittnar för viktiga samhällsfunktioner är marknadsekonomins eller kapitalismens kollaps. Men jag vill mena att det inte stämmer. Vi lever nämligen inte i en marknadsekonomi. Vi lever istället i resterna av en socialistiskt reglerad ekonomi med svaga inslag av marknadsekonomi och starka inslag av korruption. Vi lever i resterna av en näst intill fullföljd planekonomi som politiker av ickesocialistiskt uppfattning inte har förmått ändra på. Att det inte har skett beror förmodligen på en mix av olika saker som exempelvis för svagt parlamentariskt stöd, bristande kompetens för att ändra systemet eller bristande insikt om problemets existens samt sedan socialisttiden ännu relativt väl förankrad korruption, även bland ledande borgerliga politiker.

Man kan naturligtvis finna mängder av exempel till stöd för det ovan beskrivna. Låt mig bara helt kort nämna några som jag omedelbart kommer att tänka på.

Vi har den i dagarna omnämnda genialiska innovatören Håkan Lanz, och plundringen av honom, som mäktiga affärsintressen genomförde. Ett annat exempel är Ericsson som helt fräckt tog över Elektrondata i Göteborgs ”Hot Line”-kampanj när det begav sig. Och vi har Ingvar ”Kung Midas” Kamprad, känd för att ha mutat till sig i det närmaste total skattefrihet i världens mest högbeskattade land. Utan att visa någon nämnvärd tacksamhet mot alla andra företagare, vilka mot sin vilja plockade upp hans nota, därtill trakasserade av ett hårdhänt och ”omutligt” skatteverk, med ett verktygsgarnityr till sitt förfogande bland annat innehållande godtycklighet och dubbelbestraffning, fortsatte Kung Midas sin gärning, bland annat genom systematiska plagieringar av andras produkter, som Ikeas helt fräckt ritade av, övertog utan vare sig ersättning eller tillstånd och massproducerade. Man kan nog utan överdrift lyfta fram det paradoxala i att ”Ikea-andan” resulterat i att på Ikea arbetar världens stoltaste tjuvar. Jag kan också nämna mitt eget företag Ekfors Kraft, som av ett Vattenfall lett av skurkar och mutade politiker försattes i trångmål när skurkarna började ösa ut skattebetalarnas miljarder ur Vattenfall i samband med etableringen i Tyskland. De begärde, och fick gehör hos Handelsbanken för att ogrundat dra in Ekfors lån, vilket gjorde Ekfors ekonomi till en tummelplats för grova brottslingar inom skatteverk, kronofogde och rättsväsende.

Att man kan göra så här beror, åtminstone till stor del, på att vår lagstiftning har fullständig slagsida till innovatören och entreprenörens nackdel. De senare lämnas av samhället att ensamma, och utan rättsväsendets stöd, försöka försvara sina ekonomiska intressen. Inte sällan efter att ha förbrukat stora resurser på utveckling de uppfinningar och produkter som sedan stjäls av stora och mäktiga företag, vilka obekymrat kan ägna sig åt detta, väl medvetna om att de bara behöver processa ihjäl sin ensamma och utelämnade motpart.

Motsatsen gäller mycket tydligt för exempelvis mäktiga film- och musikintressen vilka genast får tillgång till alla rättssamhällets tvångsmetoder och resurser för att jaga fattiga studenter.

Rättsväsendet, och dess mutande lagstiftare och företrädare, kan inte bärga sig av iver på att få rycka in till stöd för mäktiga intressen. Samtidigt lämnas innovatörer och entreprenörer inte bara ensamma, utan mäktiga intressen som vill plundra dem kan räkna med rättsväsendets stöd i sina strävanden.

Enligt läpparnas bekännelse, i media, är alla införstådda med att ingen innovation, ingen enskild tanke, någonsin är sprungen ur ett kollektiv. Att alla uppfinningar och affärsidéer ursprungligen är födda och tänkta i en enskild människas hjärna. Alla säger sig på allt sätt vilja skydda de innovatörer och entreprenörer som vi alla ska leva på, men i verkligheten kan slöddret inte nog vänta på att få vara med och plundra dem.

Ett samhälle som inte skyddar sina innovatörer och entreprenörer går under, därför att all utveckling stannar. Inga problem löses av de stora företag som kannibaliserar på våra innovatörer och entreprenörer. Tvärtom leds våra stora företag ofta av tjuvar. Ju större företag desto större tjuvar, och desto fler politiker dräglande under bordet efter smulor från storföretagen. Utan någon nämndvärd skillnad orsakad av partifärg, tycks det.

Ett samhälle som vill skydda sina innovatörer och entreprenörer ser till att plundring av dessa, oavsett metoder, faller under allmänt åtal med en straffskala som inte heller mäktiga intressen kan rycka på axlarna åt. Det senare är ju annars att det vanliga när politiken, och höga tjänstemän inom rättstaten, ska låtsas gör någonting som går mäktiga intressen emot. Då inför man en påföljd som är väl jämförbar med ett myggbett om företagets storlek tas i beaktande.

I jämförelse med dagens ordning, som innebär att mäktiga intressen, korrumperade myndigheter och politiker jagar i flock, kan det inte helt uteslutas att våra innovatörer och entreprenörer skulle stå starkare i ett helt oreglerat system – om djungelns lag rådde. Detta av den enkla anledningen att deras anpassningsbarhet sannolikt är större än deras stora fienders och naturligtvis även av det uppenbara skälet att det skulle ha bättre chanser om inte myndigheter och politiker var mäktiga intressens medbrottslingar och hantlangare.

Gulag-Kolmården den 28 april 2012
Mikael Styrman
.

Han svor i kyrkan

.
Staffan Danielsson, centerpartistisk riksdagsman, svor i kyrkan i veckan som gick. Han svor så illa att den betydligt bättre avslipade, strömlinjeformade, tolerante och dresserade Barbara, alias Frederick Federley (c) var tvungen att säga ifrån.

Till Sverige kommer unga män, i organiserad form, under föregivande att de skulle vara barn. För de mest ”lyckliga” av svenskarna spontansöker således ensamma barn sig till Sverige i stort antal. Och i ökande antal, eftersom varje lyckad migration till Sverige genererar flera efterföljare.

Det är naturligtvis inte så att ensamma barn spontant bestämmer sig för att ge sig av över en eller flera världsdelar och ta sig till Sverige, och dessutom lyckas med det. Det inser nog vem som helst efter en stunds eftertanke. Vad som istället pågår är att unga män, för det är män det handlar om, köper paketresor till Sverige av professionella människosmugglare. I resepaketet ingår resa, uppehållstillstånd och plats på boende och försörjning i Sverige. De kan sälja uppehållstillstånd för att de kan köpa uppehållstillstånd i de fall uppehållstillstånd mot förmodan skulle nekas. Men enligt reklamen behöver de sällan köpas eftersom svenskarna är godtrogna och alltid ger uppehållstillstånd åt inresande ”barn”. Och inställningen är välvillig eftersom det är svenska politiker och på olika sätt närstående som tjänar pengar på verksamheten, väl inkomna i Sverige.

Det innebär att det inte är stackars fattiga ensamkommande flyktingbarn som kommer, som många svenskar vill intala sig, och som de svenskar som tjänar pengar på verksamheten vill få oss att tro. Det är i huvudsak två kategorier som kommer. Det är dels barn till bättre bemedlade som köper en biljett till ett bättre liv i Sverige åt sina unga söner - sällan barn, oftare unga män. Inget ont i det egentligen, att vilja ge sina barn ett bättre liv. En försvårande omständighet är dock om det skulle visa sig att ett Sverige med nio miljoner invånare, många av dem arbetslösa, på väg att förödas av korruption, inte skulle orka med att föda alla barn till världens 7 miljarder invånare vilkas föräldrar vill ge dem ett bättre liv. Sverige befolkning motsvarar bara 1,3 promille av världens befolkning. För att man ska kunna tro att ett sådant land klarar av att ta emot ens en ganska måttlig del av alla ungdomar som vill ha ett bättre liv och inkvartera dem sysslolösa på övrigas bekostnad måste man nog lida av storsvenskt storhetsvansinne i långt framskridet stadium.

Den andra kategorin som kommer är unga män, som inte har några förmögna föräldrar som kan sörja för dem utan som själv arbetet ihop sina pengar. Den som är så dugande, att han redan i unga år fått ihop pengarna, att han i Sverige kan gälla för att vara barn, och ändå vill emigrera för att sätta sig på ett boende i migrationsverkets regi, borde ha en bra framtid utstakad för sig även i sitt hemland – om biljettpengarna är inarbetade på ett lagligt sätt. I så fall är viljan att emigrera obegriplig. Om däremot pengarna är överkomna på kriminellt sätt är viljan att emigrera genast begripligare. Men i så fall innebär den pågående verksamheten att Sverige storskaligt importerar kriminalitet, grov kriminalitet.

För ett antal år sedan införde man dödsstraff i Kina för en del brott, bland annat rån. Avsikten var förstås en uppriktig vilja att minska mängden väpnade rån. Det fick istället till följd att andelen rånmord ökade på bekostnad av andelen rån. När rånarna ställdes inför hotet att dömas till döden blev den, utifrån deras perspektiv helt rationella följden, att mörda sina rånoffer eftersom det då inte skulle finnas några vittnen som skulle kunna bidra till att rånarna drabbades av dödsstraff.

Vad jag vill ha sagt med detta är, att det kanske är så, att vi genom att hålla igång här cirkusen i Sverige sprider kriminalitet, inbrott, stölder, rån, rånmord och annan grov brottslighet bland unga män i andra länder genom de signaler vi skickar ut. Vi talar nämligen om för dem, att om Du ser ung ut, rånmördar någon så att Du får ihop till biljetten till Sverige, inklusive mutorna till svenska migrationstjänstemän och politiker, så tar vi hand om Dig. I så fall innebär det ganska snart, kanske redan, att vi importerar inte bara brottslingar utan mycket grova brottslingar i stort antal till Sverige.

Men det innebär också att vi svenskar i vår pompösa självgodhet ödelägger andra länders medborgares trygghet genom att främja grov kriminalitet i dessa länder. Ungefär på samma sätt som USA ödelägger Mexico och ett antal Mellan- och Sydamerikanska länder genom sin kamp ”mot” narkotikan. En kamp vars enda syfte och rimliga resultat är att hålla uppe lönsamheten i narkotikahandeln och därmed den grova kriminaliteten i alla berörda länder, inklusive USA.

Sedan är det en sak till som bör belysas i sammanhanget. Det här handlar om ensamkommande unga män som inte vill bo kvar i det samhälle som mäns egoism och hänsynslöshet har skapat. De unga kvinnorna blir nämligen kvar i hemlandet, under burkan eller liknande omständigheter. Männen som skapar förtrycket överger landet. Vad kommer det på sikt att medföra för kvinnans ställning i vårt land, när den här cirkusen har hållit på ett tag? Den må vara relativt stark visavi vad som gäller i omvärlden idag. Men hur kommer det att se ut om fem år, tio, femton, med fortsatt och accelererande invandring av till stor del hänsynslösa unga brottslingar som svenskarna vill intala sig själva att är hjälplösa barn vilka av en himmelsk ingivelse ensamma lyckats ta sig över halva jordklotet till Sverige?

Vad Danielsson sa, var att man inte nödvändigtvis skulle godta, vad alla dessa unga män, vars föräldrar, eller de själva, köpt en smuggelresa till Sverige och ett uppehållstillstånd i Sverige, säger om sin ålder.

Vad är då innebörden av vad Fredrick Federley säger? Federley är fostrad i en medial värld. I en miljö där han lärt sig, att man alltid kan överleva genom att säga det politiskt korrekta. Det han egentligen säger är, att han inte bryr sig vare sig om det bakomliggande kvinnoförtrycket eller om den brottslighet som detta skapar i de invandrande unga männens hemländer och i Sverige, så länge Federley kan lura svenskar att åter rösta på honom så att han kan hålla sig kvar högt uppe på dynghögen och ha det fortsatt bra.

-Fy skäms, Fredrick Federley!

Stå på dig Staffan Danielsson. Du har rätt i det Du säger även om Du inte kommer att sakna insiktslösa och hänsynslösa belackare som kommer att vilja ge sig själva en falsk helgongloria på Din bekostnad och genom att förneka verkligheten bakom de ”ensamkommande flyktingbarnen”.

Gulag-Kolmården den 28 april 2012
Mikael Styrman
.

Inte ens de själva…

.

…vill betala skatt. Under åratal, ja decennier, av negativ utveckling har den offentliga sektorns ianspråktagande av våra gemensamma medel ökat. Förmånerna för i sektorn, på hög nivå, sysselsatta har följt med, eller är själva orsaken till fenomenet. Samtidigt har den service och de tjänster som den offentliga sektorn förväntas leverera stadigt försämrats och kommit att bli allt mindre intressanta att utföra och allt mer underordnade för i sektorn sysselsatta.

Ingen kan väl med gott samvete säga emot om jag påstår, att under senare år har det i rask takt blivit allt tydligare, att den offentliga sektorns nedtoning av tjänsternas kvalitet och betoning av tjänsternas kostnader kommit att innebära, att allt fler delar av den offentliga sektorn nu i allt högre grad levererar tjänster av allt sämre kvalitet, ja rent av mer eller mindre odugliga.

Möjligen på grund av insikt i de egna tjänsternas oduglighet och i försök att både leverera acceptabla tjänster och samtidigt slå vakt om tillkämpade fördelar för egen del, har den offentliga sektorn börjat fungera som fristående öar, eller sekter, vilka prioriterar sin egen nisch eller sektor, oavsett konsekvenserna för andra nischer av den offentliga verksamheten som helhet. Det innebär en sorts tillämpad storskalig och verklighetsanpassad variant av det gamla talesättet att när krubban är tom bits hästarna.

Dessa numera i allt högre grad från varandra och från helheten fristående öar är allt missnöjdare med de tjänster som den övriga offentliga sektorn tillhandahåller och upplever sig därför ha allt mindre motivation att betala skatt. Måhända är det därför den offentliga sektorn inte längre drar sig för att nyttja företag som erbjuder bristfälliga tjänster till lågt pris. Bristfälliga tjänster eftersom uppdragsgivarna bara prioriterar lågt pris och bara fuskare därför kan vinna offentliga anbud. Låga priser genom tillhandahållande av fusktjänster och undandragande av skatt i riket.

Den makalösa situationen tycks ha uppstått att den offentliga sektorn själv är så missnöjd med hur den dysfunktionella offentliga sektorn försvårar dess egen verksamhet att man prioriterat bort skattebetalande till förmån för lågt kontraktspris och därmed söker bevara personliga förmåner. Riskfria personliga förmåner kan tilläggas, eftersom den gräddfil som förr gällde ett mindre antal lyckligt lottade personer högst upp på dynghögen, numera har expanderat till att gälla offentliganställda chefer och mellanchefer i sin helhet. Alla enligt svensk rättstradition straffriförklarade. Det senare något som mycket tydligt illustrerats av rättsväsendets pajaserier i Göteborg och som med största sannolikhet kommer att manifesteras även av rättsväsendets kommande pajaserier i Solna och Stockholm.

Det paradoxala synes ha inträffat, att den skatterevolt som många av oss insett att en maktfullkomlig, vanskött och straffriförklarad offentlig sektor skulle komma att resultera i har startat. Men den har inte som väntat startat från enskilda medborgare utan, för mig åtminstone något förvånande, från dysfunktionella offentliga verksamheter, missnöjda med hur deras egen verksamhet störs av andra dysfunktionella offentliga verksamheter. Vilken märklig utveckling.

Tänk att få bevittna detta makalösa skådespel från första parkett – hur en av tjuverier och rättsröta kollapsad offentlig sektor tar död på sig själv. Och tänk att få göra det utan att behöva stå på perrongen till tåget som aldrig kommer eller aldrig avgår. Eller utan att behöva halta runt i operationskön som inte rör sig framåt. Eller utan att behöva sitta och begrunda tingens ordning på nollvisionens vägar med dess stillastående trafik. Eller utan att vara liggande på långvården eller ålderdomshemmet inlåst, hungrig, understimulerad, oduschad, med liggsår och inpackad i gammalt bajs. Och tänk att få slippa komma ut ur skolan efter minst nio år utan att vare sig vara halvanalfabet eller tala rotvälska, om än aldrig så hyllad för sin fina rotvälska på stockholmstidningarnas kultursidor. Och tänk att få se våra hycklande och ljugande politiker och generaldirektörer försöka tuta i oss, hur oförklarligt det är, att inte 80% av ett industrilands intäkter räcker till, för att förmedla det som 30% av ett u-lands intäkter klarar av.

Vilken fascinerande tid vi allt färre men ännu friska och ännu av den offentliga sektorns skurkar och advokater inte färdigrånade medborgare lever i, ännu en tid, medan räkenskapens dag för dessa närmar sig, tick-tack, tick-tack...

-   Verkligheten överträffar alltid dikten. Tänk om man hade förutsett detta och skrivit en bok om det. Så orealistisk den skulle uppfattats av omvärlden.

Gulag-Kolmården den 28 april 2012

Mikael Styrman

.

Skogstomtarnas Julafton

.

Uppdrag Granskning som sändes onsdagen den 25 april 2012 var ett märkligt program. Programmet blev en mixad inblick i myglarnas, fifflarnas och skogstomtarnas julafton. Flera intressanta ämnen bakades ihop till en salig röra utan att något ämne behandlades professionellt. De i och för sig intressanta och upprörande oegentligheterna som programmet visade drunknade i de osakliga dimridåerna från de John Bauer-inspirerade urskogarnas överstepräster. Programmet innehöll inslag som skulle räcka till, och borde ha använts till, två eller tre program, som då kunde ha gjorts tydligare och mer djupborrande.

Det var mycket intressant att UG visade på den oheliga alliansen mellan Ikea och Världsnaturfonden. Att Världsnaturfonden fnaskar, tar mutor, säljer sig och anpassar sina åsikter är upprörande och hade förtjänat en bättre belysning. Det kunde faktiskt ha varit ett helt eget fristående program.

Samma gäller för FSC-certifieringen av det ”miljövänliga” skogsbruket. Det är ett jätteintressant ämne. Men här missade Uppdrag Granskning målet helt. Förmodligen för att man själva inte kan något om skogsbruk och därför blev missledda av sina rådgivare.

En tredje omständighet som gott kunde ha varit ett eget program, är hur Ikeas arrondering av 295 000 hektar skog i Karelen trycker ut den ryska lokalbefolkningen för sina näringar. De blir rättslösa statare som drivs på flykten eller åtminstone ställs utan försörjning. Ungefär som de etiopiska bönderna som blir jordlösa och rättslösa när kapitalstarka rövarkapitalister från Asien, Europa och Amerika exploaterar deras jordar. Det nämndes visserligen men även detta hade varit ett ämne för ett helt program.

Ett fjärde ämne som är nog så intressant, men säkert svårt att få till, är hur många och vilka svenska funktionärer, som Kung Midas och Ikea har mutat. Och med hur mycket svarta pengar de mutats eftersom Ikeas skaffefiffel uppgående till flera miljarder kunnat pågå i decennier trots att det hela tiden varit känt.

Allt detta slarvades bort och drunknade bakom osakliga populistiska och lättköpta poäng. Inte alls av den kaliber som vi är vana vid att Uppdrag Granskning kan prestera.

Det mesta som Ikeas skogschef sa stämde bra. Men eftersom han inte gjorde programmet, utan det gjordes av någon annan, som hade andra syften, kom verkligheten inte till sin rätt.

Bilderna med körspåren som Janne Josefsson viftade med är ju bildmässiga. De kan vara upprörande för den okunnige, som lätt kan ges uppfattningen att han får se dokumentation av någon sorts rovdrift. Sanningen är, att det nästan inte finns någon skog i Ryssland som kan avverkas, utan att det blir sådana körspår. Åtminstone inte om det regnar. Det är likadant i exempelvis Tyskland och Frankrike och det beror på de finkorniga lerjordarna. Samma beryktade lerjordar som fick Hitlers ockupationsarméer att köra fast.

Sådant uppstår i vårt skogsbruk också. Här, och i Tyskland, använder man efter avverkningen en grävmaskin eller bandtraktor för att släta till om spåren blir stora. Efter något år går det inte att veta att det över huvud taget funnits några spår där. Jag vet inte om Ikea slätar till efter avverkningar i Ryssland. Men även om man inte slätar till försvinner spåren inom något år genom att de växer igen. Spåren finns visserligen kvar. Men naturen är ju bucklig, kuperad och ojämn överallt. Den är inte någon slät asfalterad landningsbana. Att hålla på och vifta med körspår från en pågående avverkning är ett billigt, populistiskt trick, helt ovärdigt vad UG brukar kunna prestera.

De John Bauer-impregnerade stadsbeduinerna som uppenbarligen fungerat som Uppdrag Gransknings ”skogsexperter” vill få oss att tro att norra barrskogsbältet består av sammanhängande urskogar som nu är på väg att avverkas. Att biologisk mångfald innebär att alla upptänkliga livsformer som kan finnas i en skog kan finnas och frodas samtidigt. Att en urskog ser ut som en John Bauer-inspirerad park med grova träd, lätt att röra sig i. Allt det är lögn. Antagligen uppsåtlig lögn, eller möjligen vanföreställningar skapade i stadsbeduiners romantiserade verklighetsuppfattning.

Verkligheten är ungefär som Ikeas skogschef sa. Det finns nästan inga sammanhängande urskogar. Det finns mindre områden som har den karaktären. Möjligen, och i bästa fall, är det dessa som redan är skyddade. I övrigt finns det enstaka gamla träd i all skog. Det gör den inte till någon urskog. Det gör den inte heller skadlig att avverka.

Till de här flumlärorna, som programmet gjorde sig till tolk för, måste läggas surret om biologisk mångfald. Detta resonemang baserar sig på vanföreställningen att alla livsformer ska finnas och frodas samtidigt i en skog. Men naturen är mycket listigare än så. Det finns ett otroligt antal livsformer i en skog. Men det är bara ett litet fåtal som vid varje tidpunkt lever och frodas. Övriga finns latent och vilande i skogen, väntande på rätta förutsättningar. Så kan de vänta i hundratals år, vissa möjligen i tusentals år. Och sedan, när rätt förutsättningar inträffar, blommar de upp. De kan vara efter en avverkning, en brand, en mild vinter, en torr sommar, en blöt sommar, en varm sommar osv. Men de här stadsbeduinerna som har tagit till sin livsuppgift att räkna skalbaggar tror att allt ska finnas samtidigt. Det kanske inte är så konstigt. I vår herres hage finns alla sorters dårar. Det finns de som tror att jorden är platt, att den är i solsystemets centrum, att den ska gå under ett visst år eller att de vet hur livet uppkom. Till och med lärda människor tror sig veta hur universum uppkom. Ändå kan ingen veta det. Eller veta vad som fanns innan universums uppkomst. För det kan inte den mänskliga hjärnan förstå. Men det kommer inte att hindra lärda såväl som olärda tomtar att fortsätta tala om för oss andra hur, när och varför det har skett J

De här skogarna är avverkade sedan lång tid tillbaka och i varierande grad skötta. Åtminstone är de blädade sedan lång tid tillbaka. Det som vi även kallar dimensionshuggna. Naturen ser till att det inte finns stora sammanhängande urskogar. Om inte människan avverkar skogarna gör naturen det istället genom brand. Avverkning är nämligen en naturlig ingrediens i ett naturligt skogsbruk. Avverkningsfria skogar finns därför inte i det norra barrskogsbältet där en avverkningsfri urskog vore ett helt onaturligt inslag, vare sig det fanns människor eller ej. Det paradoxala är, att det är flummarna, stadsbeduinerna, som tror sig ”rädda den biologiska mångfalden” som är de som verkligen gör våld på naturen genom att försöka skapa något som inte finns naturligt, nämligen barndomens charmiga John Bauer-skogar med dess lyckliga tomtar och troll.

Att tro på sagorna om avverkningsfria skogar med biologisk mångfald är lika dumt som att tro på att man ska få Afrikas lejon att äta gräs jämte antiloperna på savannen, för att man tycker att det är för hemskt att lejonen äter antiloper. Det är något som bara stadsbor kan tro på.

Men den kanske allra intressantaste frågeställningen missade man helt i programmet. Varför håller skogsbruket på med dessa FSC-bedrägerier? Varför har man inte bara tagit tag i det folkbildningsproblem som skogsbruket har att brottas med? Varför har man istället utvecklat ett certifieringssystem för att lura folk att man håller på med ett ”miljöanpassat” skogsbruk som egentligen inte finns, utan som bara är en verklighetsfrånvarande illusion – svammel på ren svenska?

Jag är rädd att den förskräckliga sanningen bakom dessa charader är inkompetens och svaghet, konflikträdsla hos skogsbrukets representanter. Det kan faktiskt vara så illa, att människor på höga positioner inom skogsbruket är så okunniga om sitt ämnesområde, om sin profession, att de helt enkelt inte kan bedöma om det faktiskt är som de religiöst övertygade John Bauer-inspirerade stadsbeduinerna tror.

Om det är så illa, är nästa slutsats ännu värre. För i så fall har man utvecklat hela FSC-systemet för att lura stadsbeduinerna att man bedriver ett helt annat skogsbruk än det man gör. Det är i så fall fråga om organiserade och uppsåtliga bedrägerier.

Om det å andra sidan är så, att man vet hur det förhåller sig, varför talar man inte om det? Törs man inte, eller var klämmer skon? Är det viljan att bete sig politiskt korrekt som driver all denna meningslösa galenskap? Som föder alla dessa skalbaggsräknande överstepräster som drar runt i landet, trakasserande landets skogsägare och framhävande sin egen vishet, inventerande rödlistade arter?

Hur länge ska det här svamlet och de här bedrägerierna pågå?

Nä, det här programmet nådde inte upp till normal Uppdrag Granskning-standard. Men ämnena finns kvar. De är intressanta. De är bitvis mycket upprörande och de är värda att ges en seriös belysning – gör om, gör rätt!

Gulag-Kolmården den 26 april 2012
Mikael Styrman

.

Snigelposten

.

Här i Gulag är postbefordran så, att postens gula brevlåda, som vi kan lägga vår post i, finns utanför området. Det finns två anslutningsvägar till huvudentrén, en för inkommande trafik, en för utgående trafik. Brevlådan står vid vägen för inkommande trafik. Dit kommer postbilen, vardagar mellan 10 och 12. Brevlådan töms. Brevbäraren kör sedan in på området, till centralvakten, där han bär in säckar och lådor med, som vi förväntas förmoda, ankommande post. Sedan tar det, enligt många, 4-7 dagar för posten att nå från Gulag till exempelvis Göteborg. Därav en viss eftersläpning på bloggen. För aktualiteter innebär det en slags censur-soft vare sig de blivit lästa eller ej.

Men vad är väl annat att vänta? I ett land där Peter Bratt och Jan Guillou avslöjade den svenska fascismens olagliga underrättelseverksamhet, genom IB. Vid sidan av staten, men på skattebetalarnas bekostnad.

Sedan dömdes det ut fängelsestraff för spioneri. Men inte mot spionerna och deras uppdragsgivare. Istället dömde våra självbelåtna och korrumperade domare Peter Bratt och Jan Guillou som hade avslöjat olagligheterna. Och de fick också sitta i fängelse för spioneri.

Men fascisterna, under falsk flagg – socialDEMOKRATERNA – och under ledning av Palme – föga förvånande – och sedan under ledning av bland annat Ingvar Carlsson – knappast heller förvånande – fortsatte sedan sin olagliga underrättelseverksamhet. Det har nyligen framkommit att den fortsatt fram till våra dagar. Förmodligen håller den på än. Helt olagligt, men våra styrande och vårt rättsväsende bryr sig inte om lagar. Åtminstone inte om alla lagar. Bara sådana som används för att trycka ned vanligt folk och pungslå dem på deras inkomster.

Och de partier som i dialog med sina väljare sagt sig motverka integritetskränkande underrättelseverksamhet har i stället för att städa upp i träsket ökat psykopaternas möjligheter att omoraliskt men ”legalt” lägga sig i det som inte angår dem.

Den numera gamla fascistnestorn Ingvar Carlsson, fick sin plats i solen genom Palmes död. Han var dittills mest känd för sin förmåga att slicka östtyska ideologiska fränder, med Erich Hoenecker i spetsen, i alla tillgängliga kroppsöppningar. Han kommer att bli ihågkommen för att han saboterade Palme-utredningen genom att tillsätta partiapparatens inkompetenta bajspackare att leda utredningen istället för åklagarna, som lagen säger. För att vara säker på att utredningen verkligen skulle saboteras, tillsattes en representant för regeringen i Palme-utredningen, med uppgift att röra till utredningen och att skvallra för regeringen om någon plötsligt började ägna sig åt riktigt polisarbete och därför behövde bytas ut.

För den gamla Stasi-vännen Ingvar Carlsson blev utredningen en total framgång. Det blev den största insamlingen av meningslös information i modern tid i Sverige, och den odugligaste polisutredningen. Ett arbete som därefter fått bilda skola för den svenska offentliga sektorns arbete.

Jag läste en bra krönika häromdagen i Aftonbladet, skriven av Johan Hakelius. Politiken gör underliga ting med folk, var temat. Mycket bra och tänkvärd. I Ingvar Carlssons fall har det lett till att han inte drar sig för att strutta omkring bland folk, synbarligen i tron, att även andra än de maktnära rövslickarna håller honom för en hederlig karl. Politiken gör onekligen underliga ting med folk.

Så det är inte så konstigt att den svenska nomenklaturan har mycket jobbigt med att förhålla sig till frågan om att öppna SÄPO:s Stasi-arkiv. Många av dessa Stasi-kollaboratörer är ännu verksamma. Och de som inte själva är det har ju AB Släkt och Vänner yrkesverksamma, för sådant har ju Sverige blivit – ett slags familjeföretag för fascister. Och handen på hjärtat, vem som innehar en hög position i samhället, skulle vilja bli avslöjad som ett skrupelfritt Stasi-äckel? En som skor, och har skott, sig själv genom att skada sina medmänniskor.

Gulag-Kolmården den 28 april 2012
Mikael Styrman

.

Saxat ur Skurk

.

Här i Gulag finns mycket spännande tidskrifter av typen Illustrerad Vetenskap och Populär Historia. Så den som är lite intresserad av vår omvärld och vår historia behöver inte bli uttråkad här. Men idag föll min blick på en tidskrift med det lite spännande namnet Skurk. Nr 2 2011 närmare bestämt. Åh fan, tänkte jag genast. Har Sven-Erik Bucht en egen tidning? Men så var trots allt inte fallet.

Jag bläddrade lite i den och kom till en artikel om Leif Axmyr som i november 1982 dömdes till livstids fängelse efter ett svartsjukedrama, vid vilket han mördade sin före detta flickvän och hennes dåvarande pojkvän. Den 7 maj 2010 beslöt tingsrätten i Örebro att den 72-årige Axmyrs livstidsdom skulle omvandlas till ett tidsbestämt straff på 46 år och 6 månader.

Jag drar mig till minnes att jag tidigare någon gång läst, eller möjligen såg något TV-inslag, om denne Axmyr och att jag då förvånade mig över hur han kunnat få ett straff, som så totalt avviker från alla andra domar i Sverige. Men vi har aldrig fått reda på vems släkting han dräpte, så vi vet fortfarande inte vem som har sådant inflytande över det svenska rättsväsendet.

Men detta var bara en parentes, för det jag egentligen skulle skriva om var två andra saker. I den aktuella artikeln med rubriken ”Avskaffa livstidsstraffet” står att Sverige-Demokraterna motionerat om att ett trettiotal brott bör bestraffas med livstid utan möjlighet till benådning. Bland annat nämns ”anstiftan till myteri, uppror, högförräderi, trolöshet vid förhandlingar med främmande makt, egenmäktighet vid förhandling med främmande (i vissa fall)…grovt lydnadsbrott, grov rymning, undergrävande av stridsviljan, försummande av krigsförberedelse, obehörig kapitulation, stridsförsumlighet…grov olaglig befattning med minor…våldtäkt, grov våldtäkt, misshandel…grov misshandel samt grova rån av synnerligen hänsynslös karaktär.”

Det ger ju vid en första anblick säkert ett intryck av handlingskraft och beslutsamhet. En tanke som omedelbart slår en är vilket krig Sverige-Demokraterna tänker leda in landet i när man lägger en motion väl värdig Benito Mussolini eller Adolf Hitler? En lagstiftning som klippt och skuren för en galen makthavare som vill kunna kontrollera andra människor och få dem att göra tokiga saker utan att ifrågasätta sina order.

Den här motionen leder även tankarna till den amerikanska kriminalvården med sin omänskliga hantering av människor och sin inriktning mot hat och hämnd. En kriminalvård som hittills inte åstadkommit annat än att leda nationen mot moraliskt och ekonomiskt sammanbrott. I Kalifornien leder det snart till att man efter att ha försökt låsa in alla brottslingar på livstid snart istället släpper alla lösa, för att man inte har råd att hålla dem fängslade. Och ingendera lösningen är väl någonting att ta efter.

Nä, kriminalvården bör ta sikte på att förvandla brottslingar till fungerande och samhällsnyttiga individer istället för kostnadskrävande och sönderinternerade mänskliga vrak som inte kan förväntas fungera i samhället.

Dessutom är inte problemet i Sverige för mildra straff. Problemet är istället att straffen i huvudsak inte träffar de grova brottslingarna. Ett mer eller mindre dysfunktionellt rättsväsende ägnar sig istället åt att ganska godtyckligt döma folk som det är möjligt att döma vare sig de är skyldiga eller ej. Där bör stöten sättas in om man ska få ordning på det här landet. Städa upp i polis-, åklagar- och domarkårerna. Och vi bör sluta importera brottslighet.

Om vi vill få ordning på rättsrötan i det här landet och få rättsstaten att fungera måste vi, menar jag, gå i precis motsatt riktning mot vad den nämnda SD-motionen indikerar. Vi ska inte försvaga medborgarnas integritet, skydd mot övergrepp och moraliska ansvar för sina egna handlingar. Vi ska tvärtom stärka både medborgarens rätt och hans ansvar för sina egna handlingar. Och det bör ske på ett tydligt sätt lagstiftningsvägen.

Medborgare som beordras att göra omoraliska ting av mer eller mindre hänsynslösa eller rent av galna psykopater till makthavare ska ha både rätt och skyldighet att vägra lyda order. Den här världen har sett tillräckligt av ynkliga, ansvarslösa gaskammarinkastare. Vi behöver inte, 67 år efter andra världskrigets slut, upprepa tidigare generationers misstag.

Sedan kan jag bara som ännu en liten parentes tillägga att i flera av de i artikeln uppräknade brottens beskrivningar ingick ordet försummelse. Senast här borde ju alla varningsklockor ha ringt. Det ska inte kännas ok menar jag, att kombinera begreppen försummelse med livstids straff, utan möjlighet till benådning.

I samma tidning finns också en artikel om den efter kungabråken välkända eller ökända personen Mille Markovich. Artikeln handlar till stor del om Markovich svarta affärer med Tomas Bodström. Det slår mig att media fokuserat väldigt mycket på hur kungen levt eller inte levt för 20-30 år sedan utan att bryta mot lagen. Men jag har inte sett att man nämnt Tomas Bodströms samröre med gangsterkungen Markovich.

Är det så att våra politiker- och tjänstemannapsykopater använder kungen för att skyla över egna klantigheter och olagligheter? Det tycks onekligen vara så. Och media spelar med och utför smutsjobbet.

Det känns i så fall väldigt orättvist eftersom kungen, i sin egenskap som statschef, utför ett viktigt renhållningsarbete. Så länge han finns håller han ju borta Bengt Westerberg-, Birgitta Dahl- och Carl Bildt-typerna från statschefsposten, med allt vad det skulle innebära.

Gulag-Kolmården den 26 april 2012

Mikael Styrman

.

Apropå lärarlegitimationerna

.
Vår regering har många viktiga uppgifter att ta tag i för att få upp nationen Sverige ur diket. Mycket av det innebär att städa efter Palme och hans kumpaners tokerier som körde ned landet i diket.

En sådan viktig sak är att återupprätta läraryrkets status, som ett led i försöken att få svenskarna att utbilda sig istället för att bara flyta omkring och tro att de ska bli försörjda av andra. Man har valt att, bland annat, gå vägen via att införa lärarlegitimationer. Det är säkert en bra idé och med ett gott syfte.

Det kan gå både bra och dåligt. Vilket det blir bestäms av genomförandet. Om det går bra, får vi kunniga och legitimerade lärare som på sikt drar upp utbildningarnas kvalitet.

Om det går dåligt får vi behålla okunniga men i fortsättningen legitimerade lärare. I så fall har vi inte uppnått något annat än att byråkratin bränt upp pengar och lite konsulter har sysselsatt sig ett tag, dock utan att åstadkomma några resultat.

Vi, som inte deltar i det praktiska genomförandet, får hålla tummarna för att det genomförs på ett kompetent sätt.

Gulag-Kolmården den 25 april 2012
Mikael Styrman
.

Den oheliga treenigheten

.
Förr fanns bara den heliga treenigheten: Fadern, Sonen och Den Helige Anden. Numera finns även den oheliga treenigheten, varmed förstås polisen, media och Hells Angels. För lika tätt förknippade med varandra och fungerande i perfekt symbios med varandra som den heliga treenigheten fungerar även polis, media och motorcykelligor.

Alla behöver de varandra.

Hells Angels och andra motorcykelligor blir inte bara störda av polisen. Tack vare medias bevakning får de också mycket gratisreklam. Mytbildningen och hotbilden förstärks på ett märkbart sätt genom de stora mediala tillslagen mot dem, oavsett vilken eventuell nytta tillslagen gör.

En polis som inte längre klarar upp några brott, eller som dessvärre gör mer brott än de klarar upp, och gör grövre brott. De behöver de grandiosa reportagen om de storskaliga tillslagen mot MC-gängen för att visa att polisen visst gör något. Tillslagen hålls upp som en sköld mot att alla som påstår att polisen inte gör något, inte klarar upp några brott.

En journalistkår och tidningsägare som till övervägande del inte längre ägnar sig åt journalistik utan istället publicerar myndigheternas pressinformation, istället för, och kamouflerat till nyheter, lyfter bidrag, somliga bidrag synliga, andra kamouflerade till kommersiella annonser. De behöver rafflande nyheter för att sälja tidningar och därmed kunna sälja annonser. Istället för att själva gräva fram nyheterna, som riktiga journalister och media gör, sådana som gör sitt jobb och granskar makten, står man med kamerorna laddade och stor bevakning vid MC-gängens lokaler, precis när polisen sagt att de ska komma. Eller ”läckt” som man hellre kallar det. Likheten med George Bush seniors invadering av Somalia är mycket tydlig. Då gick pressen baklänges med ryggen mot den obefintliga fienden medan de filmade marintruppernas ”heroiska” landstigning i bästa Dagen-D-stil.

Den svenska polisen har, likt den svenska regeringen, förvandlats till en Disney-organisation, upptagen – inte av att klara upp brott, utan av att skapa en regisserad illusion av att man klarar upp brott. Hells Angels m fl har förvandlats till skådespelare i den svenska polisens reklamfilmer, producerade och distribuerade av nyhetsmedia. Medieföretag, redaktörer och journalister har förvandlats till scriptor och kameramän mm i det svenska folklustspelet ”Kling och Klang slår till igen”.

Och rättsväsendet har förvandlat sig själva till en parodi på ett rättsväsende. Eftersom polisen inte längre kan klara upp brott har domstolarna förvandlats till modestyrda flockjägare som i stor utsträckning godtyckligt fäller till ansvar för brottet på modet, när mediedrevet drar fram. Det som förr hette ”hellre fria än fälla” har förvandlats till ”godtyckligt fälla när medietrycket så kräver”. Ett inkompetent rättsväsende döljer på så sätt sin egen oduglighet. Medias hunger stillas, till priset av fängelser som till stora delar fylls med oskyldiga, eller felaktigt, dömda människor på rättsväsendets inkompetens altare.

Och häktena fylls med godtyckligt häktade och lång tid inlåsta och isolerade människor. Allt för att det ska vara möjligt att döma dem. Polis och åklagare behöver inte längre, och kan inte längre, bevisa den misstänktes skuld. Det har istället blivit den misstänktes sak att bevisa sin oskuld vilket effektivt och hänsynslöst omöjliggörs genom långa och godtyckliga häktningar. Under de långa häktningstiderna förfars, förstörs och skräms bevis som talar till den misstänktes fördel genom oskickligt och numera ofta hänsynslöst polisarbete. Allt för att ett ”rimligt” antal ska kunna dömas för att maskera rättsväsendets sammanbrott.

Gulag-Kolmården den 24 april 2012
Mikael Styrman
.

Allmänflyget och Bromma

.

Jag såg en artikel i DN måndagen den 16 april ”Frågan om privatflyget kan landa – i Strängnäs” vars ämne jag gärna vill kommentera.

Långvarigt trakasserad affärsflygbransch

Få branscher torde vara så misshandlade genom åren som allmänflyget runt Stockholm och få verksamheter har motarbetats och/eller misskötts så länge och så grovt som Bromma Flygplats. Det skulle möjligen vara med undantag för Ekfors Kraft då. Grunden för allt detta är då säkert till stor del en djup okunnighet om vad allmänflyget är för någonting. För allt för många, även för våra beslutsfattare som inte sällan är okunnigare än deras positioner motiverar, är allmänflyget bara en källa till avundsjuka i förhållande till bättre bemedlade, som har möjlighet att ägna sig åt sådant. Få har insikt i att allmänflyget är mycket viktigt för en god ekonomisk utveckling i landet.

Ogynnsamt läge kräver goda kommunikationer

Efter våra politiska makthavares framgångar inom övriga kommunikationsområden har allmänflyget blivit än viktigare. Ett land kan inte leva på bara låtsasarbeten som är till för att försöka dölja en hög arbetslöshet. Det måste även finnas riktiga arbetstillfällen som tillverkningsindustri till exempel. Sådana kan vare sig klara sig kvar eller nyetableras utan fungerande kommunikationer. Det är nog bekant för alla att Sverige ligger lite grand vid sidan av de europeiska allfarvägarna. Svenska investerare finns snart bara sådana som gynnas av staten genom skräddarsydda skattesubsidier. De flesta andra investerare har antingen redan farit eller är på väg att lämna Sverige.

Utländska investerare kommer inte för att bli plågade

Det må komma som en överraskning för många politiker, övertygade om sina egna framgångar inom kommunikationsområdet, men utländska investerare kommer inte till Sverige för att sitta och frysa eller svettas utan tillgång till mat, vatten och toalett på stillastående tåg som står insnöade eller eljest inte går. De kommer inte heller hit för att trampa runt på Stockholms Central i timmar och dagar utan besked om när de kan resa. Inte heller fungerar det som någon investerarmagnet att sitta i timtal på avstängda mitträckesvägar.

Fru Johansson ser bara sitt eget

Fru Johansson, på väg till partimöte, ett av de få tillfällen hon kör egen bil, må uppleva det som en fördel att mitträckesvägen hjälper henne att tygla alla BMW, Audi och Mercedesförare som tror sig ha rätt att hålla en något högre hastighet på E4:an än fru Johansson och hennes kacklande kollegor i bilen. Visserligen måste fru Johansson gasa på ordentligt längs de tvåfiliga avsnitten, för att inte bli omkörd, vilket hon tycker är lite jobbigt, men vilket hon dock gärna gör för att hålla lite ordning på vägarna och värna nollvisionen, som hon varit med om att driva fram.

Associerar till Albanien

Men den utländska investerare som, ifall vare sig tåg eller allmänflyg fungerar, nödgas färdas längs vägarna får inte lika positiva associationer. Han associerar istället till socialism, Albanien, Enver Hoxha, åtminstone som Albanien var förr. Han kommer, efter att redan tidigare vara övertygad om att Sverige, för att använda Carl Bildt-språk, är en europeisk randstat, att ha nära till att förbanna sitt beslut att över huvud taget ta sig till Sverige. Och han kommer att ha djupa betänkligheter inför att förvärva, starta eller driva någon fabrik i Sverige.

Svårare att locka investerare

Orter med fungerande tullflygplats kommer att klara sig lite bättre än andra orter om allmänflyget inte fungerar i Stockholm. Men även de orterna kommer, eftersom Sverige är lika centralstyrt som Frankrike, att drabbas. Och för de orter som inte har nära till egen tullflygplats kommer ett vanskött allmänflyg i Stockholm att innebära mycket sämre förutsättningar att locka investerare.

Goda kommunikationer kan vara avgörande

Allmänflyget består ju inte bara av de största och framgångsrikaste av alla stora företagare. Det består ju, framför allt, av väldigt många små och medelstora företagare, som använder sig av eget och inhyrt flyg, därför att det är ett överlägset transportalternativ så fort man rör sig lite vid sidan av de stora flygstråken. Och även om fru Johansson sällan har ont om tid har ofta dessa företagare ett pressat tidsschema. Och ett sådant kan ofta avgöra frågan om en etablering eller ej i Sverige.

Det offentligas fallissemang drabbar näringarna

Dessa allmänflygare är redan hårt prövade på grund av regeringens inkompetenta skötsel av våra flygplatser. Flygplatser är förknippade med stora investeringar och måttliga eller låga driftskostnader. I missriktad sparnit har regeringen ställt till det så, att mellan de stora trafikflygens avgångar stänger flygplatserna ett antal timmar, och på kvällar och morgnar kan det ofta vara helt stängt. Besparingen man på detta sätt uppnår är med största säkerhet försumbar. Den helt övervägande kostnadsmassan har man kvar. Däremot försvårar man på detta sätt för allmänflyget.

Den som önskar besöka Sverige med eget eller inhyrt plan, eller använda svenskt allmänflyg som komplement till annat färdsätt, drabbas märkbart av detta. Förr krävdes ingen nämnvärd planering och man kunde alltid få en allmänflyglösning att fungera, vare sig det gällde flygplan eller helikopter. Numera kräver det ofta mycket noggrann planering för att över huvud taget kunna använda sig av allmänflyg i Sverige.

Att spänna vagnen för hästen

Förr var det den stora, långa, flygningen till Sverige som bestämde. Numera är det våra alltmer tillkrånglade och begränsade förutsättningar för allmänflyg som härskar. Och ändå drabbas resenären av dryga merkostnader för tankning exempelvis, om den alls kan genomföras.

Kommunernas suboptimering

Det här är ganska typiskt. Vi brukar säga att när kommunerna ska spara så säljer man brandbilen. Och det tycks ju hålla streck. Våra kommunpolitiker är ena baddare på att skära ned på kostnaderna för nödvändigheter och centrala nyttigheter. Men på sin lek och sitt lallande med skattebetalarnas pengar kan man inte spara.

Landstingens suboptimering

Landstingen gör likadant. Senaste exemplet på vanskötsel är Stockholms Landsting, som skryter vitt och brett om att man på nya karolinska håller igång Europas just nu största byggarbetsplats. Men man är inte lika pigg på att tala om, att det också är Europas största sjukhusbygge med för lite vårdplatser. Inte heller vill man sticka ut med att man hela tiden vetat att det blir för lite vårdplatser och att det förmodligen gör hela bygget till Europas största, som är planerat av och genomförs av idioter. Men det blir förstås gärna så när det enda som de inblandade har för ögonen är hur man ska kunna sko sig själva, på mutor och bedrägerier, i samband med bygget.

Statens suboptimering

Och med staten är det dessvärre likadant. Och allt tyder på att det blir värre hela tiden. Landet samlar på sig allt fler livstidsförsörjda drönare som lekt politiker en tid. Vi har ett stort antal myndigheter, med många anställda, som inte gör någon nytta. Som skulle kunna stängas imorgon dag utan att någon skulle sakna dem, åtminstone under de närmaste decennierna. Förutom en massa konstiga myndigheter som bara är till för sig själva, som brottsoffermyndigheten exempelvis, som var sosseriets gåva till den folkpartistiska kollaboratören Britta Bjelle, skulle vi kunna stänga våra förvaltningsdomstolar och kammarrätter som numera alltmer sällan fungerar som riktiga domstolar och som i allt högre grad är politiska skendomstolar, med uppgift att fastställa, och skenbart legitimera, politiskt fattade beslut. En stämpel med lydelsen ”Förvaltningsdomstolen håller med” skulle i de flesta fall vara tillfyllest och skulle vara mycket billigare att hålla igång än en hel låtsasdomstol.

Vi har förstås många exempel på hur myndigheters kärnverksamheter får stå tillbaka för egennyttigt parasiterande. Ta till exempel Transportstyrelsen som har 1600 medarbetare, av vilken ingen längre klarar av att hålla i vare sig spett eller spade, varför tågen stannar så fort det börjar snöa, vare sig byråkraterna genomfört sina misslyckade och/eller korrumperade upphandlingar eller ej.

Dags för reduktion

Under historiens lopp har vi haft ett antal reduktioner vid vilka allt för generöst utdelade förmåner dragits in till staten. Tiden är nu mogen för att genomföra tjugohundratalets reduktion vid vilken lämpligen en mängd låtsasmyndigheter bör läggas ned och alla generösa förmåner i olika former till före detta politiker bör dras in.

Semesterflyg går före affärsflyg

Men först bör vi rädda allmänflyget i Stockholm. Bromma är en utmärkt flygplats för citynära trafik och allmänflyget. Det charterflyg som nu förökar sig där, och tränger ut allmänflyget, har inte där att göra. Charterflyg ska inte utgå ifrån en citynära flygplats. Det är semesterflyg. Det är resursslöseri och åstadkommer en miljöbelastning runt Bromma som är såväl onödigt stor som helt opåkallad. Charterflyget kan med fördel bedrivas från Arlanda.

Att kasta ut allmänflyget från Bromma för att ge plats för charterflyg är ungefär jämförbart med att ta loket från X2000 och använda det till att driva en rälsbuss mellan Vännäs och Umeå och istället låta rälsbussen dra X2000 mellan Stockholm och Malmö. Det är sannolikt ett makalöst exempel på vilka samhällsskadliga effekter som uppstår, när kapitalstyrka och korruption får företräde framför samhällsnytta.

Vad ligger egentligen bakom detta?

Någon borde borra i detta. Hur ser kopplingarna ut som leder till att Sveriges och Stockholms viktigaste cityflygplats för allmänflyg läggs ned, för att ge plats för charterflyg som överallt annanstans i världen bedrivs på helt andra flygplatser? Vilka är de korrumperade politiker och tjänstemän som lyfter mutor i utbyte mot dessa samhällsskadliga insatser, att ödelägga det för en god ekonomisk utveckling i nationen så nödvändiga allmänflyget?

Gulag-Kolmården den 22 april 2012

Mikael Styrman

.